Dagens långpromenad innehöll fysträning av hund samt att bara vara tyst (för min del) när Bosse var kopplad. Men några påminnelser då och då så gick koppelträningen bra. Vi passerade t o m en annan hund och det gick kanon denn gång. Receptet för det godkända hundmötet var: Korta ner kopplet, "gå nära", redan vant in (börjat) att inte dra i koppel, samt med bestämda steg bara passera förbi. Tjohoooo! Bosse pep lite med drog inget alls! Klapp som beröm och sen gick vi vidare.

I skogen på kullen invid anstalten bara något kvarter från oss är en plats vi ofta besöker. Perfekt som fysträning både sommartid och vintertid då det är viss del terräng, stenar, stockar och mycket uppförslutning. Under vintern tar man sig inte längre in i skogen pga snödjupet men jag har ändå gått till just den här kullen för att få lite muskler på Bosse. Ibland kastar vi boll där uppe också så att han får arbeta riktigt mycket upp och ner för kullen och mellan alla stora stenar och stockar. Ibland kör vi sök efter godis. När dotter är med passar vi på att leka kurragömma. Idag blev det fysträning med tennisboll. Det kan se ut så här:

När jag fått mitt OK från M så förstod jag att det var dags, men skulle jag våga? Vad skulle det innebära med jobb, barn och allt annat? Hur skulle jag klara av det? Hur mycket semester hade jag att ta ut? Hade jag dagmatte, hunddagis? Jag visste INGENTING!

Min chef lät mig ta semester och jag fick placera dagarna hur jag ville (trots att jag sa upp mig i samma veva), min nya chef var måttligt road men tillmötesgående med vissa önskemål om att kunna ha med valpen ibland, jag hittade en dagmatte bland mina vänner som ändå gick hemma mammaledig, min lillasyster som själv skaffade sig sin första hund året innan lovade att ställa upp och stöttade mig massor, dessutom blev jag lovad plats på hunddagiset i stan så snart valpen var stor nog. Det skulle lösa sig!

Vi åkte hela familjen och tittade på valparna igen, helgen efter om jag minns rätt. Barnen var överförtjusta trots att de tyckte att valparna blivit mycket busigare än förra gången (de var med vid första besöket). Valparna var fulla av upptåg, busade, bet i oss och somnade om vartannat.

Jag hade ställt in mig på en tik. Det skulle vara lättare, tikar var mindre och man skulle slippa allt testosteron. Helst hade jag velat ha Bibbi, men hon skulle stanna hos Malin. Sen hade hon två fantastiska fawnfärgade valpar också men de blev tingade snabbare än ögat. Lilla, lilla flickan Piri-Piri fanns kvar och så förstås Habanero som senare skulle heta Bosse. Tiken som fanns kvar var söt som socker men blyg. Detta gjorde mig lite orolig och vi hade ändå tidigare pratat om att Bosse var ett skönt namn på en hund. Malin stöttade oss med att Habanero ändå var en jättetrevlig individ och att det inte skulle vara något problem för oss att skaffa en hane.

När vi lämnat valparna denna gång hade vi ett par dagar på oss för att komma med ett besked, andra valpköpare stod på tur... efter mycket våndande så bestämde vi oss, vi skulle bli med hund! En hund som heter Bosse!

Kennemamman Malin var hela tiden väldigt förstående och givmild med sin tid och öppnade även sitt hem för mig i tid och otid. Jag fick besöka Bosse hur mycket jag ville, så veckorna innan vi hämtade hem honom så vad jag nog hos henne i alla fall en gång i veckan. Dessa gånger kom jag med fika under armen och fick samtidigt möjlighet att fråga massor, det är inte för inte som man säger att uppfödare inte bara ska älska hundar utan även gilla människor, de är ju lite av hobbypsykologer!   Malin hade också gått med på att låta bosse stanna ända tills han var 10 veckor gammal. Jag hade min semester inplanerad så och hon såg fördelar i att valparna fick stanna längre hos sin mamma.

I början av december så kom dagen då det var dags att hämta hem lilla buset! Jag hade förberett hemma hela november som om det var ett adoptivbarn som skulle hämtas hem. Sovplats, bäddar, filtar, mat, tuggben, leksaker, koppel och halsband. Bädden låg framme tom säkert två veckor och bara väntade på att fyllas av en liten varm valp! Vi packade in oss hela familjen i bilen för att åka till Malin, det handlade om en bilfärd på 10 minuter, men alldeles för långt för en valp att gå. Hemma hos Malin blev det mys med valparna Bibbi och Bosse och mamma Soya förstås, sen fika vid köksbordet och papperarbete. Massor av papper som skulle fyllas i förstås. Innan hemfärd duschade Malin Bosse och jag satte på han det nya halsbandet (som var för litet... hur mycket växer en valp per vecka egentligen)? Bosse placerades i bilburen och vi startade bilen. Han skrek och ylade hela vägen hem med bara en liten paus när vi fick stanna bilen för att akutköpa nytt halsband på djuraffären. Jag tänkte... fan, han är ju åksjuk! Men det visade sig att efter ett par åkturer så älskar han han åka bil.

Väl hemma så ställde jag ner honom på hallgolvet och han sticker iväg och undersöker allt roligt, sin bädd, köket, sina leksaker och barnens fötter. Tryggast i hela världen ser det ut som att han alltid bott hos oss! Filmade honom efter 10 minuter hemma: