I måndags när Bosse hade sitt anfall skulle jag ha tränat egentligen. Men så klart ville man bara hem till sin gulle. Men igår kväll tog vi tillsammans en löprunda istället. Så värt! Skön löpning och kul att kunna göra det ihop!

Idag hade vi en bokad tid hos specialister på Albano för att utesluta andra sjukdomar. Eftersom Bosse inte haft så många anfall och med långa pauser emellan så är jag inte jätteorolig men det är ju bra att kolla upp det i alla fall. De var superproffsiga, tillmötesgående och gulliga på Albano. Notan blev dyr men det kostar ju miljoner att ha husdjur... så det är bara att bita ihop! Bosse är ju försäkrad så man får ju lite tillbaka i alla fall. Däremot gjorde vi ingen MR-röntgen - det hade kostat mig typ tiotusen kronor efter att försäkringsbolaget hade betalat sitt! Sjukt! Samtidigt känns det inte som att det behövs i detta skede.

Vid inskrivningen vägdes Bosse och han var nu nere på 17 kg! Wow - äntligen är han slimmad som en hund bör sig vara! Tror att receptet har varit att plocka bort märgbenen (som han fick nästan dagligen förut) samt motion. Märgben får han ju fortfarande men högst en per vecka. De sa att han vid senaste besöket hos dem (när katten från helvetet hade rivit honom över ögat) vägde typ 19 kg!! Så det var ju en superbra förbättring!

2014

2016

Skillnad va? ;)

Hur som så togs det blodprover, kändes, klämdes och kollades. Om en vecka får vi se om blodproverna visar på nåt annat. Om de visar sig vara bra så är det ju ännu ett tecken på ep. Vi får hålla koll, ta tid på eventuella fler anfall och gärna filma dem om vi kan enligt veterinären.

Bosse var jätteduktig även om han inte är jätteförtjust i att bli stucken i så vi åkte och badade (badade Bosse) på vägen hem. Stannade vid Gillfjärden och bara busade en stund! Bosse blev lycklig!

Värma sig lite på bryggan också....

Det blev en bra start på dagen trots den lite läskiga veterinären....   

Idag hände det som jag varit orolig för sen min sambo berättade om det konstiga anfall Bosse hade för ca ett år sen då jag låg på sjukhuset för min blindtarmsoperation... ännu ett anfall!

Förra året, runt september, låg jag på sjukhuset då jag haft lite ont i magen... eller höftböjarmuskeln tyckte jag mer själv... Det visade sig vara blindtarmsinflammation och jag fick inte åka hem. Suck! När jag kom hem dagen efter berättade min sambo att Bosse betett sig underligt. Bosse hade legat i soffan och sett ut att sova och sen börjat sparka som i sömnen och plötsligt rest sig upp och börjat skälla hysteriskt med fragda och skum i hel amunnen. Han verkade inte känna igen sambon eller barnen. Efter någon minut var han sig själv igen men dock något ynklig och ville bara vara nära. Sambon trodde att han även kissat en skvätt i soffan. Det kunde ha varit saliv också?

Idag straxt efter lunch ringer min son och jag kan höra Bosse skälla som en tok i bakgrunden. Till saken hör att Bosse skäller väldigt sällan. Han undrar vad han ska göra för Bosse beter sih jättekonstigt och det första som slår honom är att Bosse fått rabies (ja tonåringar). Bosse skäller och har fragda kring mun och kinder. 

Eftersom jag läst tidigare att det är bra att få med anfall på film så säger jag kort att ta det lugnt, låt Bosse vara och va dig själv... men filma! Vi lägger på och sonen ringer upp efter några minuter då allt är över. Berättar att Bosse var nerkissad och törstig efteråt. Min son torkar upp kiss från mattan och Bosses ben och mage... han sköter det hela så bra. Stolt mamma!

Väl hemma får jag se filmen och förstår att själva skällandet och Bosses känsla av desorientering måste ha kommit direkt efter ett ev. krampanfall. Sonen hade reagerat på att Bosse inte kom fram direkt när han steg in genom ytterdörren men tänkte att han var med mig på jobbet. Han gick upp på sitt rum och sen hörde han skällandet. Kanske låg Bosse och krampade när sonen steg in? Det kan vi inte veta...

Nu börjar vissa andra händelser falla på plats. Jag har ett par gånger senaste året hittat kissfläckar på mattan och undrat över detta då Bosse ju är rumsren. Jag har bortförklarat det med att det måste ha varit nån som spillt nåt. Men när jag nu tänker efter så kan det ju ha varit så att Bosse haft en ep-anfall när vi inte varit hemma? Stackarn!

Film på skällande Bosse (han skäller ju typ 2,5 minut på film och innan det har han säkert skällt i nån minut:

Det blev i alla fall att kontakta båda uppfödarna med valpar efter Bosse samt Bosses uppfödare för att extrakolla hur hans kullsyskon har det. Vi har inte hört nåt förut men bra att kolla en extra gång. Ena kulle valpar är ju kärnfriska men de bör ju absolut inte avlas vidare på för säkerhets skull. Den andra kullen har ju två av valparna redan insjuknat i... en är avlivad. Så ledsamt! 

Man kan bara vara efterklok! Nu med facit i hand kan jag bara säga: AVLA INTE på hanhundar under 5 år! Även tikar bör man vänta med längre än vad man idag gör... uppfödare har för bråttom... och det hade jag med. Känner mig oerhört skyldig! Sen hade det så klart ändå kunnat hända om jag väntat tills Bosse var tre eller fyra år... han fyller ju fem nu på söndag! Men det är inte värt detta. Hundar som mår dåligt och ägare som förlorar sina familjemedlemmar!

På onsdag har vi fått tid på Albano djursjukhus för att ta blodprover mm för att utesluta allt annat. Vissa sjukdomar kan ju framkalla anfall, t.ex borrelia, TBE, virussjukdomar, hjärnskador mm. Sen blir det att börja skriva ner fortsatt anfall med tider mm... även när vi hittar kiss på golvet är ju värt att skriva upp. Än så länge är ju detta milda anfall och de infaller ju sällan så då behöver man inte sätta in medicin. Vi får hoppas att det stannar där. Håller tummarna!

Puss på nosen älskade vän!

Hej hopp i lingonskogen! Jag har kommit igång smått med löpningen igen efter mitt diskbråck och Bosse älskar att springa i skogen. Så klart det blir traillöpning då och eftersom vi har Roslagsleden bakom knuten så passar det ju bra att dra av några kilometer där.

I söndags blev det 40 minuter i skogen. Så roligt! Bosse busar verkligen av sig där.

Det går fort ibland...

Annars blev helgen mest slappa och titta på när lillmatte spelade fotbollsmatsch...

Då har vi passat på att vandra i Skuleskogens nationalpark då sambo och vänner tog sig igenom Höga Kusten Trail! (www.hogakustentrail.se samt www.fattigmansboxen.bloggplatsen.se)

Vi hejade så klart på alla deltagare och langade korv med bröd och dryck till våra nära och kära! Jag och Bosse sällskapade med två vänner... med mycket längre ben än vi har så det blev en svettig vandring!

Vi startade i Entré Syd för att ta oss norrut till Slåttdalsskrevan och Tärnättvattnen där vi planerade att grilla.

Vi hade hört att denna sträckning var den tyngsta men också den mest dramatiska och häftigaste. Uppe på Slåttdalsberget och i skrevan hade jag ju varit förut då jag körde Höga Kusten Trail förra året. Det är verkligen en magisk plats! 

Jag var lite orolig för underlaget av sten och en del klättring. Hur skulle det gå med hund? Vi planerade att skippa Slåttdalsberget och runda det istället för att heja på deltagarna en första gång vid skrevan och sedan på deras tillbakaväg vid sjön Tärnättvattnen. Men vi glömde bort oss och befann oss ganska snart på väg uppför Slåttdalsberget ungefär samtidigt som de första löparna började dyka upp bakom oss.

På vägen dit... underlaget varierar minst sagt!

Uppe på Slåttdalsberget!

Vägen ner var riktigt jobbig och lite otäck med hund och stor rygga. Det gör jag nog inte om. Men tur att man har en modig hund som inte backar för nåt. Han tog sig ner med lätthet och bekymrade sig varken för höga höjder, underlag eller att han nästan kilades fast mellan två klippblock en gång!

Vid Slåttdalsskrevan tog vi en paus och heja in våra vänner. De hade nu sprungit ca 10 km i eländig terräng!

Bosse blev lite stressad av alla löpare och en del hundar på plats som passerade så han lät så där som bara staffar kan låta! Fick höra senare att han hördes på långa vägar och det var få som kunde gissa att det var en hund! Haha! En kille som passerade oss sa dock att han förstod att det var en staffe flera kilometer bort!   

Dags att ta sig genom skrevan och till vår uttänkta grillplats!

Väl framme fick Bosse njuta av vattnet i sjön! 

Tärnättvattnet är helt klart värt ett besök! Fin sjö, badmöjligheter, övernattningsstuga, grillplats, dass och bara vackert!

Vi grillade och heja vidare på deltagarna som nu passerade på vägen tillbaka. Nu hade de sprungit ca 20 km och var rätt sugna på korv, i alla fall en del av dem. Bosse var glad när någon inte orkade äta upp... då vart det fest! Vi stannade säkert nästan 2 timmar och det behövdes då vi hade samma väg tillbaka till Entré Syd. Dock tog vi vägen via Slottdalen tillbaka.

Bosse var så duktig hela tiden! Dock drog han på ganska mycket då vännerna gick framför. Men att låta dem gå bakom gick inte heller då han hela tiden skulle stanna framför mig då för att kolla att alla var med... vilket bara resulterade i att jag snubblade.

Efter detta tog vi bilarna till Skuleberget och knallade upp för slalombacken där målet var. Heja i mål alla tappra löpare och njöt av utsikten. Den där slalombacken var förresten den jävligaste backen jag någonsin gått i... 27 minuter tog det exakt!

Tack Höga kusten för en fantastisk dag!

På väg ner från backen...

Sista heldagen, bättre väder och till och med lite sol - men vad det blåste! Gissade att det skulle blåsa på riktigt ordentligt även uppe på högre höjd, det var bara att bita ihop, idag skulle vi till Norge och ta oss upp på Båthusberget! Åt min grötfrukost, såg till att Bosse fick i sig mat och vätska och packade för avfärd. Hade läst i diverse broschyrer och på hemsidor att man skulle köra mot Elgå för att sen stanna och parkera vid Djupsjövollen. Inte så svårt va? Sträckan skulle vara ungefär 15 km från Grövelsjön med bil.

Humöret var i alla fall på topp då vädret var med mig! Bosse fick dragselen att ha på sig istället då jag såg att han fått lite skavsår från den andra selen från gårdagens tur. Startade bilen och höll koll på kilometervisaren så att jag inte skulle missa parkeringen. Riksgränsen passerades utan bekymmer, fick ingen möjlighet att visa upp några pass här inte.

Stannade efter ca 10 km då jag på höger sida såg en parkering och en grupp traillöpare som var på väg att ta sig ut i vildmarken. Tänkte om jag redan var framme? Frågade en av ledarna, som för övrigt var norsk, och fick veta att jag hade en bit kvar, skulle svänga vänster mot Elgå och sen hålla utkik efter en stor parkeringsplats på min vänstra sida och kom jag fram till en sjö hade jag åkt för långt. Visserligen har jag svårt att förstå både danska och norska men jag tyckte att han pratade väldigt tydligt. MEN det där med stor parkering på vänster sida fanns aldrig! Ingenstans kunde jag hitta en STOR parkering, bara några enstaka parkeringsfickor i min mening innan jag nådde sjön för typ 5:e gången! Jag körde fram och tillbaka mellan sjön och Elgå-skylten säkert fem gånger! Började misströsta... skulle det här göra att jag missade vandringen? Var var Djupsjövollen-skylten för i bövelen!!?? 

När jag för sista gången åkte tillbaka mot Grövelsjön igen, efter typ 40 minuters irrande, så såg jag en bil svänga in mot Elgå precis i korsningen och jag grep tag i ett sista halmstrå och vevade ner rutan. Kände nästan tårana bränna under ögonlocken av ilska blandat med uppgivenhet. Bilen såg min nervevade ruta (och kanske min desperata blick) och stannade - tack gode!! Inte mycket bilar här uppe inte. De två damerna i bilen var hemma i området och den ena pratade svenska! Tjohooo! Hon visste precis vart jag skulle och jag skulle följa efter dem. Tack tack tack!

Efter en kort tur stannar de vid den andra "parkeringsficka" (den större av dem) och berättar att här börjar stigen mot Båthusberget. Hon hade gjort den turen ett par gånger. Jag tackade så mycket och den gölliga damen bad mig ta det försiktigt och hålla i mig med tanke på blåsten. Ropade efter mig att ha en god tur! Ibland händer det att man träffar änglar! 

Parkera bilen och steg ur... förbannade broschyrer och hemsidor för att de tydligen har noll lokalkännedom! Räknade ut att jag åtminstone kört 20 km och skylten vid "parkeringsplatsen" talade om att detta var Båthussjöbua! Den norske traillöparen kunde jag ju inte bli arg på, i hans värld var denna lilla parkeringsficka kanske en stor parkering? Allting är relativt...

Hur som helst så var leden inte uppmärkt på något sätt men ändå mycket enkel att följa då den var väl upptrampad och synlig. Redan när vi gått några tiotal meter kunde vi se Båthusberget.

Turen är beskriven som en heldagstur tur och retur på ca 10 km och man börjar med att gå upp i dalen på södra sidan om berget om jag förstått det hela rätt. Sen kan man gå upp ända till toppen när man rundar berget på västra sidan. Men det gjorde jag aldrig, kände mig alldeles för ensam... tänk om jag ramlade eller gjorde mig illa... det var verkligen dött på människor där uppe. Dessutom blåste det ju sjukt mycket!

Ganska snart får vi följe av ett gäng renar! De är så nära och jag hörde dem inte ens komma! Häftig upplevelse. Bosse blir helt galen! Han som inte brukar bry sig om andra djur alls på det sättet ska absolut fram till renarna och drar omkull mig! Jagblir så ARG på honom! Slår mig blå på skenbenen och bara skriker rakt ut... tur att vi var ensamma där ute i skogen!

Bosse fortsätter spana efter renarna och bryr sig INTE om mina svordomar...

Efter ett tag viker stigen av mot två olika håll... men what!? Hur ska jag nu veta vilken stig vi ska ta? Jo, vänta det sitter en skylt på trädet! En väldigt informativ skylt...

På riktigt!? Är det här norsk humor? Aja, bara att chansa, tar den högra leden. Upptäcker efter en stund att den inte var rätt. Går tillbaka och tar den vänstra istället. Lite extra motion har väl aldrig skadat.

Sen börjar det bli lite stigning och man får känna att man lever igen. Skön mjölksyra i benen och blåsten tilltar ju högre upp vi kommer.

Uppe!!

Väl uppe i dalen blåser det på rejält men utsikten är riktigt fin! Vi knatar på vidare i blåste och kommer till slut fram till sjön. Hade det varit en varmare dag hade man säkert kunnat doppa sig!

Hittade en lite grop och lä. Det började regna lite smått men det gick över efter en kort stund. Bannade mig själv ännu en gång över att jag glömde ta med Bosses täcke. Åt min lunch, läste lite och funderade över varför heldagsturer i mina ögon var mer som halvdagsturer? Kan det vara så att jag går för fort och inte hinner stanna upp och njuta tillräckligt? Eller utgår man från vandrare med något sämre förutsättningar? Jag har ju förvisso diskbråck så jag har väl inte de bästa förutsättningarna heller? Skulle vilja förstå detta... i mina ögon är Båthusberget en halvdagstur. Fast så klart... om man stannar en timme för lunch, kanske en timme för mellis någonstans så blir det ju en längre tur... i tid i alla fall.

Aja, det var dags att packa ihop och röra sig tillbaka. På vägen tillbaka innan det gick nerför igen såg vi några fler renar på avstånd. De är så fina! Bosse satt länge och tittade efter dem...

Nere igen hade vi fortfarande inte sett en enda människa, däremot en söt padda... eller groda? Bosse var mycket intresserad...

Framme vid bilen igen såg jag att där plötsligt stod fyra bilar till. Men var fanns människorna... jag hade då inte mött någon? Konstigt. Kanske det fanns nåt spännande på den där stigen som vek av till höger ändå? Nöjd över turen satte jag mig i bilen och vi åkte tillbaka mot Grövelsjön. Såg några till renar... norska renar som jag ropade hejdå till!

Tillbaka i Grövelsjön hade jag massor av krafter kvar och solen kom fram mer och mer så en till kortare tur var väl på sin plats? Hade hört att Silverfallet skulle vara en mysig plats.

Startade från Sjöstugan i Grövelsjön. Sträckan skulle vara ca 6 km tur och retur så det var ju precis lagom. Första biten var spångad för att sedan övergå till vältrampad stig. Träffade på fleravandrare med hundar och man såg att detta var en populär tur. Solen sken emellan molnen till och från och spontant kändes den här turen som den bästa hittills! Hur påverkad av vädret blir man egentligen?

Grövelsjön bakom mig efter första stigningen:

Vi knatar på....

Börjar närma oss....

Framme vid Silverfallet... mysigt!

Bosse dricker lite vatten innan vi går vidare mot Olåns vindskydd. Framme vid vindskyddet ångrar jag att jag inte tagit med nåt att grilla. Hade varit supermysigt ju! Får bli en annan gång om jag besöker Grövelsjön igen. Dricker i alla fall en varma koppen innan vi drar vidare.

Vi går vidare mot Grövelsjön igen härifrån och bara njuter av solen som nu värmer våra ryggar. Bosse kämpar på och har nog fått sig riktigt bra träning av allt gående i kuperad terräng!

Vi stannar upp och vilar fötterna och njuter av utsikten...

Snart framme...

Framme vid vid sjöstugan och Grövelsjön...

I stugan väntar vila... och det gör vi, i solen på verandan först och sedan framför brasan inomhus och bara smälter helgens intryck!

Bosse trött...

Så här i efterhand så borde jag bytt dag på Båthusberget och Storvätteshågna... eller kanske till och med stannat inomhus när det var regn och dimma - finns ju ingen mening med att göra en topptur i dimma, poängen är ju att se utsikten liksom!? Man hade eventuellt kunnat ta en kort halvdagstur i närheten av Grövelsjön? En annan sak jag MÅSTE lära mig är att läsa karta och kompass! Det är ju bara pinsamt! Tredje och kanske viktigaste lärdomen... frystorkad mat smakar gott under en tur... men INTE i stugan på kvällen! Ta med alternativ mat!!

Nöjda över dagarna i Grövelsjön packar vi ihop allt söndag morgon och reser våra 6,5 timme tillbaka mot Norrtälje. Bosse tittar inte upp i sin bur en enda gång! Han sover hela vägen hem... tack Grövelsjön!

Nästa utmaning blir Höga Kusten kommande helg! Där har jag bara sprungit/snabbvandrat en gång men denna gång blir det att heja på de andra deltagarna i Höga kusten trail och själv vandra med Bosse under tiden. Håller tummarna för fint väder!

Såååå, dag 2, vaknar på rummet på fjällstationens anex. Har ställt klockan okristligt tidigt då ett regnväder ska dra över Grövelsjön runt lunch och framåt. Tänker mig att jag ska klara av att åtminstone komma upp på toppen av Storvätteshågna, kanske äta lunch innan jag blir blöt.

Äter en grötfrukost i självhushållsköket, pratar med ett trevligt tyskt par som ska åka hem samma dag, packar ihop prylarna i bilen då jag nästkommande nätter ska sova i stugan på Grövelsjögården och passar på att väga ryggan. 6,5kg ska jag definitivt vara nöjd med. Strippade den en extra gång innan då jag pga diskbråck helst ska ta det lugnt och inte bära tungt... aja...

Bosse är såååå redo...

Inget regn än så länge och enligt personal på fjällstation ska jag bara följa orange led - enkelt, eller hur? Börjar genom att gå fel första kilometern genom att följa vinterleden och blir genast blöt upp till anklarna då jag klamapar uppför i leriga skoterspår... aaaargh!!!

Mjölksyran tar nästan slut på mig men snart planar det ut och jag känner mig lite nöjd igen. Bosse är så klart superduktig men jag viskar bakom honom att han har fördel av att faktiskt ha fyra ben istället för två korta klumpar till ben som jag...

Ett tag tyckte jag att vi borde vara framme.... jag var lite trött redan...

Men tji fick jag....

Aja.... det var bara att fortsätta. Kändes som att det aldrig skulle ta slut. Jag tror jag var mer påverkad av vädret än jag ville erkänna. Sol gör så mycket för utsikten och fjällkänslan inser jag nu i efterhand.

Men jag hade ju bestämt mig. Så klart jag måste besöka Svealands högsta punkt... det är ju ändå Svealands HÖGSTA punkt! 

Dimman var påtaglig. Ju längre vi gick desto mer dimma och desto kyligare blev luften. Det är faktiskt rätt häftigt att befinna sig inuti dimman... den åker liksom runt en, man ser de små dimmolnen röra sig runt en. Lite spöklikt.

Bosse vaktar min ryggsäck medan jag kissar... vaktar mot vad vet jag inte, vi var ensamma så längt jag kunde se.

Till slut kom vi fram till berget där den riktiga stigningen började. Jag kunde inte se toppen någonstans men uppåt skulle vi. Tio meter i taget för att ta en lite andningspaus emellan.

Väl uppe planade det ut länge och vi gick ett bra tag tills vi nådde en sjö eller ett tjärn. Tittade på kartan och insåg att vi måste ha gått för långt. Själva högsta punkten skulle finnas på en kulle någonstans i dimman på vägen till tjärnet.... suck! Får man grina ensam i dimman!?

Bosse fick dricka lite och jag vilade fötterna... och ryggen som vid det här laget var riktigt öm.

Dimman hade gjort Bosses morrhår och ögonbryn alldeles vita av vattendroppar (syns inte så bra på fotona tyvärr).. mina strumpor me:

Gick tillbaka på leden för att hitta den där kullen... varfööööör fanns det ingen skylt om var toppen finns! Jag förbannade helt plötsligt det jag älskar mest... att få känna av vildmarken, att slippa skyltar, spång och exploatering. Men just nu hade jag önskat en liten vägvisare av något slag.

Dimman var så tät att jag inte vågade lämna leden. Jag hade heller ingen kompass, inte för att jag hade vetat hur man använder den ändå. Note to self: gå kurs i karta och kompass!

Det var bara att erkänna sig besegrad och börja vandringen nedåt igen......

Ungefär samtidigt kom regnet. Jag hade tänkt äta min lunch någonstans på vägen ner. Det blev det också men först när regnet tog en liten paus. Bosse gnällde under hela lunchen över att jag inte delade med mig. Trodde faktiskt att han för en gång skulle vila av utmattning. Men nej, det är ju Bosse.... sova kan man göra i graven!

Väl tillbaka vid fjällstationen öppnade sig himlen ordentligt och regnet bokstavligen öste ner! Snabbt in med Bosse i bilen och själv satte jag mig på fjällstationen med en varm choklad med grädde och väntade in tiden för incheckning på Grövelsjögården.

När vi väl fick checka in var jag både frusen och trött. Tände brasan, tittade på regnet utanför, åt choklad, drack lite rött, läste min bok och lyssnade på Bosses snarkningar.

Ganska snart bytte Bosse plats och tyckte det var dags att gå och lägga sig på riktigt. Sova i sängen finns inte hemma.... men när vi reser så gör vi alltid undantag. Mys!!

Somnade och var glad att vädret skulle bli bättre till nästa dag. Båthusberget i Norge låg framför oss....

Nu har Bosse och jag gjort vår första ensamvandring ihop och det gick både bra och sämre. Mest bra. Packning var jobbigt som vanligt och som alltid packar man med sig mer än man behöver. Men jag skulle ju bo i stuga så det gjorde inte så mycket den här gången. Det viktigaste som packades var förstås överlevnadsmat, pass och sjukvårdsutrustning:

Väl i bilen så kändes det som att allt ändå var med. Jag hade t o m tagit med en skumgummimadrass då jag eventuellt skulle få sova första natten i bilen (helt fullbokat runt hela Grövelsjön).

Bosse var redo för avfärd... ett litet problem bara... jag hade pyspunka på höger framhjul. Eftersom jag i detta läge inte hade lust att chansa att köra 6,5 timme utan luft i däcket så var det bara att fixa detta först.

Vi fick vänta en timme men det var ändå skönt att de kunde hjälpa oss så snabbt inpå!

Bosse håller koll på killarna i verkstan så att de sköter sig....

Okej, äntligen kom vi iväg runt åtta på morgonen och jag hoppades hinna med en kort tur samma dag.

Vi stannade första gången i Rättvik vid Siljan. Så himla vackert så jag stannade längre än vi tänkt. Blev lite mys och kaffe på bryggan.

Bosse protesterar ibland onödigt mycket när jag vill ta selfies...

Ett par filmklipp blev det också...

Innan vi drog var jag ju tvunget att gå ut på den där bryggan... ända längst ut (annars räknas det väl inte?)

Rättvik var varmt och kvavt! Det var rätt skönt att sätta sig i bilen igen för ytterligare ett pass i tre timmar med AC! Bosse var nöjd över detta han med.

Jag ändrade mig någonstans där att istället för att vandra första turen i Grövelsjön så ta vägen via Furufjället då jag blivit tipsad om att Sveriges högsta vattenfall skulle finnas där. Och ja, jag måste erkänna att jag har en sjuk inställning till att hela tiden vara värst... det räcker med att du säger "bästa", "högsta", "längsta" eller nåt annat för att jag ska tacka ja! Så klart jag måste se Sveriges högsta vattenfall om det så handlar om en omväg och vattenfallet visar sig vara bara någon meter hög...

Vattenfallet heter i alla fall Njupeskär och är 93 m hög. Det är en kortare tur dit på 3 km så 6 km tur och retur - perfekt för en liten uppvärmning inför helgen!

Väl framme så var både jag och Bosse rätt trötta på att åka bil, dessutom var sista milen ett helvete på den dåligt skötta vägen. Åk INTE dit utan fyrhjulsdrift och bil av modell högre markfrigång! Leden var fin, nästan för fin och tillgjord med spång, bryggor, bänkar och t o m en restaurang i början. Nästan så att jag förväntade mig en glassbar någonstans halvvägs. Det förtog lite av känslan att man var i en nationalpark... men det var fint.

Låååååånga och många trappsteg ner sista biten...

Hittade lite blåbär till mellis också. Vädret var fortfarande kanon denna dag!

Efteråt var jag lite glad att den där restaurangen fanns då jag kom på att jag fortfarande inte ätit lunch och klockan närmade sig tre på eftermiddan. Priserna var ok och portionerna enorma!

Vi åkte sedan vidare mot Grövelsjön och när det bara var någon kilometer kvar var jag lite besviken över den renpropaganda jag hört så mycket om, det skulle knappt gå att köra på vägarna för alla renar som blockerade den! Men neeeej, inte en renjävel så långt ögat nådde hade jag fått se!

MEN, sen plötsligt från ingenstans ser jag dem och det kommer det fram en liten kalv till bilen när jag saktat ner. Såååå söt! Allt förlåtet!

Mamma övervakade....

Jag hade bokat in mig på Grövelsjögården från nästkommande dag och två dygn så nu blev det att jaga en sängplats. Hittade jag en så va det bra, annars blev det att sova i bilen - inget mer med det. På fjällstationen hade man eventuellt ett rum. De bad mig komma tillbaka om en stund. Dags för middag tänkte jag och frågade efter närmsta grillplats. Den låg bara ett stenkast bort. Det blev korv med bröd, läsa lite skönlitteratur och bara mysa!

Väl tillbaka på fjällstationen fick jag ett glädjande besked, de hade lyckats ordna ett hundrum till mig! Vad skönt ändå att slippa sova i bilen! Packade in oss där och passade även på att basta på fjällstationen. Oj, vad jag var trött sen! Somnade till boken och mina förhoppningar om nästa dag som skulle bli en heldagstur till Storvätteshogna, Svealands högsta berg, 1204 m ö h. En tur på 20 km tur och retur. Det enda som gnagde i mig var väderleksrapporten om regn, dimma och åska....

Länge sen jag bloggade... igen! Denna gång var det diskbråck som satte stopp för bloggandet... eller inte bloggandet utan aktiviteterna... som jag sen bloggar om, ja ni förstår!

Men nu har jag börjat repa mig sen april då jag åkte på ett rejält diskbråck i ländryggen, kota L5 S1 med nervsmärta och känselbortfall i höger ben (som fortfarande inte återkommit). Jag och Bosse har äntligen börjat ta långpromenader igen, joggingrundor om än korta och vi (i alla fall jag) ser fram emot lite vandring i augusti. Grövelsjön är planerad! Bara jag och Bosse och två heldagsvandringar. Avmaskning mm är inbokat innan så att vi får fri tillgång till Norska sidan också. Ska bli spännande - nu håller jag bara tummarna för att vädret ska bli bra och att ryggen håller!

En liten kort vandring på Roslagsleden blev det härom veckan i alla fall - det var spännande och framförallt var leden totalt igenväxt på sina ställen!

Utvecklingen för Bosse denna sommar har bestått i vikten att orka ta det lugnt när matte är handikappad men också att man lärt sig vara lite mer modig i vattnet. Äntligen ser Bosse tjusningen i att hämta pinnar och bollar i vattnet. Det tog ju bara nästan 5 år! För någon sommar sen ville han absolut inte doppa mer än benen... om lilla snorren mot förmodan blev blöt - brrrr!

Idag är han som fisken i vattnet och vill bara ha mer och mer! Vattenlek är kul!

Vi har hängt en del på landet i sommar... har inte haft mycket semester att ta ut då jag även börjat studera.

Löpning och vila är annars det som vi pysslat med - igår fixade jag mina första 6 km sen diskbråcket! Jippiieee! Bosse var superduktig han med... som vanligt!

Hej hopp så länge - snart händer säkert nåt nytt värt att blogga om!