Bosse finns inte hos oss mer. Det gör ont. Jag har ett hål i mitt bröst och gråten verkar aldrig sluta, tårarna är oändliga. Vi sörjer dig!

Många frågar vad som hände och jag berättar här kortfattat. Det är en historia som är allt för vanlig men för oss chockartad. Jag har svårt att acceptera att min friska hund på 5 år ska försvinna från oss så plötsligt av en så onödig handling som att man kastat sina grillrester i naturen. 

Tyvärr hade Bosse fått i sig en majskolv på någon av våra promenader vid okänd tidpunkt. Jag märkte aldrig detta. Detta blev hans olycka.
Vi märke först att han verkade magsjuk då han kräktes, efter någon dag blev han mycket hängig och ville inte äta när jag försökte få honom på skonkost efter fastan. Att Bosse inte vill ha mat är en varningsklocka... eller va... Han hade aldrig diarré heller så nu förstod jag att något var mycket fel.

12 juli lämnade jag in honom till Roslagens smådjursklinik klockan åtta på morgonen. Han kom aldrig hem efter detta.
På kvällen när vi tror att vi ska få hämta hem honom har han hastigt blivit sämre och vi blir rådda att lämna honom på Albano i Danderyd.
Han är så trött och har så ont att jag får bära honom den korta biten till bilen. Jag kör, dottern sitter i baksätet med honom. Han blir sen inskriven där snabbt.
På kvällen ringer veterinär och säger att operation blir nödvändigt. På natten får jag veta att operationen gått bra men att tarmarna tagit mycket stryk. Fick veta då att det var en majskolv som suttit fast i tunntarmen.
13 juli verkar han må ganska ok men behöver sen ännu en operation natten mellan 13-14 juli och man avlägsnar ca 30 cm tunntarm. Mycket vätska i buken och stora inflammationer.
14 juli ner veterinären oss att hälsa på Bosse, hon ser att chanserna för överlevnad är små. Jag och dottern åker dit. Han blir ändå glad att se oss men orkar inte resa sig. De ger honom plasma som en sista åtgärd att bli bättre.
Det blir sista gången min dotter pussar på honom...
På natten mellan 14-15 juli klockan 01.32 ringer veterinären och berättar att han förlorar mycket vätska och att de inte längre kan hjälpa honom med smärtan. Jag slänger mig i bilen för att vara med vid hans sista andetag.
15 juli ungefär en timme efter samtalet ligger vi i sked, min och dotterns tröjor är med för att han ska känna vår doft. Jag viskar alla våra namn, att vi älskar honom, om allt roligt han gillar och mat han älskar och att Melker väntar på honom på andra sidan... Jag tror att han förstår, han blir tyst en stund i all smärta.
Sen är det dags. Först att somna. Sen att inte komma tillbaka.
Låg bredvid honom en stund efteråt och först då lät jag mina tårar blöta ner hans päls... saknaden är oändlig. Jag är sönder. En del av mig fattas. Vårt hem är skadat. Allt jag känner är ett hål i mitt hjärta.

Älskar dig i evighet min Bosse bus!

Hejdå vännen 

När jag fått mitt OK från M så förstod jag att det var dags, men skulle jag våga? Vad skulle det innebära med jobb, barn och allt annat? Hur skulle jag klara av det? Hur mycket semester hade jag att ta ut? Hade jag dagmatte, hunddagis? Jag visste INGENTING!

Min chef lät mig ta semester och jag fick placera dagarna hur jag ville (trots att jag sa upp mig i samma veva), min nya chef var måttligt road men tillmötesgående med vissa önskemål om att kunna ha med valpen ibland, jag hittade en dagmatte bland mina vänner som ändå gick hemma mammaledig, min lillasyster som själv skaffade sig sin första hund året innan lovade att ställa upp och stöttade mig massor, dessutom blev jag lovad plats på hunddagiset i stan så snart valpen var stor nog. Det skulle lösa sig!

Vi åkte hela familjen och tittade på valparna igen, helgen efter om jag minns rätt. Barnen var överförtjusta trots att de tyckte att valparna blivit mycket busigare än förra gången (de var med vid första besöket). Valparna var fulla av upptåg, busade, bet i oss och somnade om vartannat.

Jag hade ställt in mig på en tik. Det skulle vara lättare, tikar var mindre och man skulle slippa allt testosteron. Helst hade jag velat ha Bibbi, men hon skulle stanna hos Malin. Sen hade hon två fantastiska fawnfärgade valpar också men de blev tingade snabbare än ögat. Lilla, lilla flickan Piri-Piri fanns kvar och så förstås Habanero som senare skulle heta Bosse. Tiken som fanns kvar var söt som socker men blyg. Detta gjorde mig lite orolig och vi hade ändå tidigare pratat om att Bosse var ett skönt namn på en hund. Malin stöttade oss med att Habanero ändå var en jättetrevlig individ och att det inte skulle vara något problem för oss att skaffa en hane.

När vi lämnat valparna denna gång hade vi ett par dagar på oss för att komma med ett besked, andra valpköpare stod på tur... efter mycket våndande så bestämde vi oss, vi skulle bli med hund! En hund som heter Bosse!

Kennemamman Malin var hela tiden väldigt förstående och givmild med sin tid och öppnade även sitt hem för mig i tid och otid. Jag fick besöka Bosse hur mycket jag ville, så veckorna innan vi hämtade hem honom så vad jag nog hos henne i alla fall en gång i veckan. Dessa gånger kom jag med fika under armen och fick samtidigt möjlighet att fråga massor, det är inte för inte som man säger att uppfödare inte bara ska älska hundar utan även gilla människor, de är ju lite av hobbypsykologer!   Malin hade också gått med på att låta bosse stanna ända tills han var 10 veckor gammal. Jag hade min semester inplanerad så och hon såg fördelar i att valparna fick stanna längre hos sin mamma.

I början av december så kom dagen då det var dags att hämta hem lilla buset! Jag hade förberett hemma hela november som om det var ett adoptivbarn som skulle hämtas hem. Sovplats, bäddar, filtar, mat, tuggben, leksaker, koppel och halsband. Bädden låg framme tom säkert två veckor och bara väntade på att fyllas av en liten varm valp! Vi packade in oss hela familjen i bilen för att åka till Malin, det handlade om en bilfärd på 10 minuter, men alldeles för långt för en valp att gå. Hemma hos Malin blev det mys med valparna Bibbi och Bosse och mamma Soya förstås, sen fika vid köksbordet och papperarbete. Massor av papper som skulle fyllas i förstås. Innan hemfärd duschade Malin Bosse och jag satte på han det nya halsbandet (som var för litet... hur mycket växer en valp per vecka egentligen)? Bosse placerades i bilburen och vi startade bilen. Han skrek och ylade hela vägen hem med bara en liten paus när vi fick stanna bilen för att akutköpa nytt halsband på djuraffären. Jag tänkte... fan, han är ju åksjuk! Men det visade sig att efter ett par åkturer så älskar han han åka bil.

Väl hemma så ställde jag ner honom på hallgolvet och han sticker iväg och undersöker allt roligt, sin bädd, köket, sina leksaker och barnens fötter. Tryggast i hela världen ser det ut som att han alltid bott hos oss! Filmade honom efter 10 minuter hemma:

Sommaren 2011, eller rättare sagt ungefär 2 år tillbaka från 2009, hade jag fastnat mer och mer för rasen Staffordshire Bullterrier. Jag läste på allt om dem, jag besökte alla kennelsidor jag tyckte verkade seriösa, jag hade mailkontakt med ett par stycken. Jag ville veta allt som går att veta. Aldrig blev jag besviken, fanns det INGET negativt med denna ras som jag mest liknar vid kanonkulor med ögon fulla av kärlek? Nej, inget negativt, bara en del fördomar. Fördomar har jag inga problem att tackla så det var bestämt! Men det var ju fortfarande bara jag som ville ha en hund i vårt liv.

Sommaren 2011 kom det sig ändå att jag bestämt mig för att när den dagen kommer som jag skaffar mig en egen hund så ska det helst vara en kennel i min närhet, gärna i Norrtälje där vi bor, men storstockholm gick också bra. Jag visste att i just Norrtälje var det ont om uppfödare av staffar så jag reagerade ganska förvånat när jag blocketsurfade en dag i början av oktober och såg att någon hade en kull staffar i Norrtälje! Vad var detta, var de renrasiga? Var det en seriös uppfödare? Hur såg föräldra djuren ut? Hälsa? Ja, massor av frågor förstås, så jag skickade iväg ett mail till Malin som hade fött upp denna kull.

Malin svarade snabbt och var professionell i sina svar, hon verkade rejäl och ärlig, valparna var födda 25 september 2011, hade friska föräldradjur och allt verkade vara i sin ordning. Jag frågade om jag fick komma och hälsa på, jag gjorde samtidigt klart för henne att jag just nu antagligen inte skulle köpa någon valp men ville lära känna en uppfödare. Jag var välkommen.

De som säger att man inte ska åka och titta på valpar har RÄTT! Jäklar vad de är goa! Fem veckor gamla och bara så mysiga, runda, varma och med ögon som fäste sig i mina... är det bara staffar som kan titta en så djupt i ögonen så länge och kärlekstörstande? SÅLD som jag var åkte jag hem och bara snattrade på som om det gällde livet... och ja, det gällde livet. Min sambo sa efter en stund de där orden "så klart du ska", de orden som han ibland tar till helt osjälviskt, de orden är något jag älskar honom för. När han ser att något är verkligen viktigt för mig så står han ALLTID vid min sida - tack M!

Första inlägget blir en tillbakablick för att komma fram till dagens datum. Hur hamnade jag här. Började skriva blogg. Om en hund. Som heter Bosse.

Jag har i hela mitt långa liv (över 30 år) längtat efter en egen hund. Precis som många andra barn förstås. Jag tjatade, inte bara ibland utan stundtals varje dag i månader - jag var ett envist barn med stort hjärta för djur, speciellt hundar. Mina föräldrar skildes när jag var fem år, pappa skaffade sig diverse hundar, blandraser, schäfrar. Han var hemlös stundvis, alkoholist med en enda sann vän, sin hund. Min första riktiga vän, Zero, en bufflig schäferhane med stort hjärta och mod. Vilka äventyr vi hade. Han försvann en dag när pappa åter fick sitta inne för något eller flera småbrott, han blev någon annans. Jag och pappa letade efter honom ett tag efter att han kom ut, men jag gissar att han redan var borta, Zero skulle ha varit ungefär 13 år då. Tänker på han än idag.

När man väl flyttade till en egen lägenhet, hade jobb, fick barn och så, så har drömmen om egen hund varit med hela tiden, men också rädslan om hur man ska klara av att ha hund. Med heltidsjobb, barn med aktiviteter och en sambo som är måttligt förtjust i husdjur över huvud taget. Har man inte växt upp med andra djur än vandrande pinnar så är det inte lätt att förstå sig på denna längtan.

Efter 10 års förhållande, tjat och nästan daglig surfning på nätet på diverse hemsidor för hemlösa hundar, Blocket, Svenska kennelklubben, kennelsidor så sa han... "så klart du ska skaffa dig en hund om det känns viktigt för dig." Jag förstod ingenting! Från att alltid fnyst åt mina övertalningstrix, himlat med ögonen åt att jag alltid kastat mig över alla hundar vi mött, bara ha sett problem och jobb framför sig så sa han nu "ja". MEN självklart med förbehållet att ansvaret låg på mig... ALLT ansvar! "Inga problem" sa jag och resan med hund tog snart sin början. Detta var sommaren 2011.

Eftersom jag varit fixerad av hundar så många år, kunde de flesta raser in och utantill och hade valt ut ungefär fem raser som skulle passa mig som person, oss som familj men också en ras med rätt attityd och energi så föll sig valet på Staffordshire Bullterrier! Sommaren 2011 blev början på något som jag hade 20 års teoretisk kunskap om men aldrig hade praktiserat på riktigt, det kändes skrämmande!