I måndags när Bosse hade sitt anfall skulle jag ha tränat egentligen. Men så klart ville man bara hem till sin gulle. Men igår kväll tog vi tillsammans en löprunda istället. Så värt! Skön löpning och kul att kunna göra det ihop!

Idag hade vi en bokad tid hos specialister på Albano för att utesluta andra sjukdomar. Eftersom Bosse inte haft så många anfall och med långa pauser emellan så är jag inte jätteorolig men det är ju bra att kolla upp det i alla fall. De var superproffsiga, tillmötesgående och gulliga på Albano. Notan blev dyr men det kostar ju miljoner att ha husdjur... så det är bara att bita ihop! Bosse är ju försäkrad så man får ju lite tillbaka i alla fall. Däremot gjorde vi ingen MR-röntgen - det hade kostat mig typ tiotusen kronor efter att försäkringsbolaget hade betalat sitt! Sjukt! Samtidigt känns det inte som att det behövs i detta skede.

Vid inskrivningen vägdes Bosse och han var nu nere på 17 kg! Wow - äntligen är han slimmad som en hund bör sig vara! Tror att receptet har varit att plocka bort märgbenen (som han fick nästan dagligen förut) samt motion. Märgben får han ju fortfarande men högst en per vecka. De sa att han vid senaste besöket hos dem (när katten från helvetet hade rivit honom över ögat) vägde typ 19 kg!! Så det var ju en superbra förbättring!

2014

2016

Skillnad va? ;)

Hur som så togs det blodprover, kändes, klämdes och kollades. Om en vecka får vi se om blodproverna visar på nåt annat. Om de visar sig vara bra så är det ju ännu ett tecken på ep. Vi får hålla koll, ta tid på eventuella fler anfall och gärna filma dem om vi kan enligt veterinären.

Bosse var jätteduktig även om han inte är jätteförtjust i att bli stucken i så vi åkte och badade (badade Bosse) på vägen hem. Stannade vid Gillfjärden och bara busade en stund! Bosse blev lycklig!

Värma sig lite på bryggan också....

Det blev en bra start på dagen trots den lite läskiga veterinären....   

Idag hände det som jag varit orolig för sen min sambo berättade om det konstiga anfall Bosse hade för ca ett år sen då jag låg på sjukhuset för min blindtarmsoperation... ännu ett anfall!

Förra året, runt september, låg jag på sjukhuset då jag haft lite ont i magen... eller höftböjarmuskeln tyckte jag mer själv... Det visade sig vara blindtarmsinflammation och jag fick inte åka hem. Suck! När jag kom hem dagen efter berättade min sambo att Bosse betett sig underligt. Bosse hade legat i soffan och sett ut att sova och sen börjat sparka som i sömnen och plötsligt rest sig upp och börjat skälla hysteriskt med fragda och skum i hel amunnen. Han verkade inte känna igen sambon eller barnen. Efter någon minut var han sig själv igen men dock något ynklig och ville bara vara nära. Sambon trodde att han även kissat en skvätt i soffan. Det kunde ha varit saliv också?

Idag straxt efter lunch ringer min son och jag kan höra Bosse skälla som en tok i bakgrunden. Till saken hör att Bosse skäller väldigt sällan. Han undrar vad han ska göra för Bosse beter sih jättekonstigt och det första som slår honom är att Bosse fått rabies (ja tonåringar). Bosse skäller och har fragda kring mun och kinder. 

Eftersom jag läst tidigare att det är bra att få med anfall på film så säger jag kort att ta det lugnt, låt Bosse vara och va dig själv... men filma! Vi lägger på och sonen ringer upp efter några minuter då allt är över. Berättar att Bosse var nerkissad och törstig efteråt. Min son torkar upp kiss från mattan och Bosses ben och mage... han sköter det hela så bra. Stolt mamma!

Väl hemma får jag se filmen och förstår att själva skällandet och Bosses känsla av desorientering måste ha kommit direkt efter ett ev. krampanfall. Sonen hade reagerat på att Bosse inte kom fram direkt när han steg in genom ytterdörren men tänkte att han var med mig på jobbet. Han gick upp på sitt rum och sen hörde han skällandet. Kanske låg Bosse och krampade när sonen steg in? Det kan vi inte veta...

Nu börjar vissa andra händelser falla på plats. Jag har ett par gånger senaste året hittat kissfläckar på mattan och undrat över detta då Bosse ju är rumsren. Jag har bortförklarat det med att det måste ha varit nån som spillt nåt. Men när jag nu tänker efter så kan det ju ha varit så att Bosse haft en ep-anfall när vi inte varit hemma? Stackarn!

Film på skällande Bosse (han skäller ju typ 2,5 minut på film och innan det har han säkert skällt i nån minut:

Det blev i alla fall att kontakta båda uppfödarna med valpar efter Bosse samt Bosses uppfödare för att extrakolla hur hans kullsyskon har det. Vi har inte hört nåt förut men bra att kolla en extra gång. Ena kulle valpar är ju kärnfriska men de bör ju absolut inte avlas vidare på för säkerhets skull. Den andra kullen har ju två av valparna redan insjuknat i... en är avlivad. Så ledsamt! 

Man kan bara vara efterklok! Nu med facit i hand kan jag bara säga: AVLA INTE på hanhundar under 5 år! Även tikar bör man vänta med längre än vad man idag gör... uppfödare har för bråttom... och det hade jag med. Känner mig oerhört skyldig! Sen hade det så klart ändå kunnat hända om jag väntat tills Bosse var tre eller fyra år... han fyller ju fem nu på söndag! Men det är inte värt detta. Hundar som mår dåligt och ägare som förlorar sina familjemedlemmar!

På onsdag har vi fått tid på Albano djursjukhus för att ta blodprover mm för att utesluta allt annat. Vissa sjukdomar kan ju framkalla anfall, t.ex borrelia, TBE, virussjukdomar, hjärnskador mm. Sen blir det att börja skriva ner fortsatt anfall med tider mm... även när vi hittar kiss på golvet är ju värt att skriva upp. Än så länge är ju detta milda anfall och de infaller ju sällan så då behöver man inte sätta in medicin. Vi får hoppas att det stannar där. Håller tummarna!

Puss på nosen älskade vän!

Tyvärr har jag fått reda på att två av Bosses valpar ur Karamellkullen fått ep (Epilepsi). En av valparna avlivades i somras då det blev för jobbigt trots medicinering och inatt? fick en annan valp ett misstänkt anfall!    Håller nu tummarna för att det inte blir några fler anfall... en gång är ingen gång sägs det.

Bosse hade ju för ett år sen något som ev. kan ha varit ett anfall men vi vet ju inte och jag var inte på plats då det hände i samband med att jag låg på sjukhus för blintarmsoperation. Han har hur som varken före eller efter detta visat några tecken på anfall. Som TUR är!!

Har sökt bakåt i alla led på alla sidor i släkten och inga fall av ep har hittats, vad vi vet. Kanske finns det någonstans utan vår vetskap? Eller så är det så att det inte alltid är ärftligt eller bryter ut även om det är ärftligt? Det är hur som helst oerhört tråkigt och man känner sig förtvivlad! 

Mina tankar går till ägare, uppfödare och hundar!